I år 2014 skulle Etty Hillesum fyllt 100 år

Den 15 januari 1914 föds författaren och mystikern Etty Hillesum, vars dagböcker skildrar den tyska ockupationen av Holland.

I stället för att gömma sig valde Hillesum att stödja andra judar som deporteras, eftersom hon vill ”dela sitt folks öde”.

Hon blir själv deporterad och dör i Auschwitz i november 1943.

Läs mer här

Svensk hemsida

Citat av Etty Hillesum

Man är ”hemma”. Under himlen är man hemma.
På varje fläck av jorden är man hemma, om man bär allting inom sig.”

”Låt då detta vara syftet med meditationen: att skapa en stor öppen slätt i ditt inre, utan all den trassliga snårskog som hindrar utsikten. Då kan något av ”Gud” komma in i Dig, liksom det i Beethovens Nionde finns något av ”Gud”, och något av ”kärleken”, inte den sortens lyxkärlek som man hänger sig åt en halvtimme, stolt över sina egna upphöjda känslor, utan en kärlek som man kan använda i vardagslivet”.

”Hotet utifrån ökar hela tiden och skräcken växer med var dag. Jag sveper bönen omkring mig, som en mörk skyddande mantel, i bönen drar jag mig tillbaka som i en klostercell och kommer sedan ut, samlad stärkt. Att dra mig tillbaka in i bönens slutna cell blir för mig en allt större realitet och också en ökad saklighet. Min koncentration där reser höga murar omkring mig, och innanför dem kan jag finna mig själv och efter alla distraherande intryck samla mig till en helhet”
Jag föreställer mig att det kommer tider då dag efter dag ligger på knä tills jag till slut känner skyddande murar omkring mig, innanför dem kan jag inte bryta samman eller tappa bort mig och gå under”
 ”Jag vet mitt botemedel. Jag måste krypa in i ett hörn, sitta nedhukad på golvet och lyssna till rösten i mitt inre.”

”Min Gud, Du har gjort mig så rik, låt mig också få dela ut med fulla händer. Mitt liv har blivit till ett oavbrutet samtal med Dig, Gud, ett enda långt samtal. När jag står i ett hörn av lägret med fötterna planterade på Din jord, ansiktet vänt mot Din himmel, då händer det att tårarna strömmar ner över kinderna, sprungna ur en gripenhet och en tacksamhet som söker utlopp. Också om kvällarna när jag ligger i min säng och vilar i Dig, min Gud, tåras mina ögon ibland av tacksamhet, och det är min aftonbön. Jag är sedan några dagar mycket trött, men det går väl över, allt följer sin egen inneboende rytm, man måste lära människorna att lyssna på den rytmen, det är det viktigaste en människa kan lära sig här i livet. Jag kämpar inte med Dig, Gud, mitt liv är ett enda samtal med Dig. Kanske kommer jag aldrig att bli någon stor konstnärinna, det är ju det jag egentligen vill, men jag är redan helt omsluten av Dig, min Gud. Ibland skulle jag nog vilja prägla några små visdomsord och åstadkomma några vibrerande små berättelser, men jag stöter alltid på samma ord: Gud. Och det omfattar allt och sedan behöver jag inte längre säga allt det andra. Och all min skaparkraft omvandlas till samtal med Dig, mitt hjärtas böljeslag har blivit kraftigare här och på en gång både lugnare och livfullare, och det är som om min inre rikedom ständigt växer.”

”I mitt inre finns en mycket djup brunn. Och i den brunnen finns Gud. Ibland når jag fram till den men oftast ligger det en massa sten och grus över brunnen, då är Gud begraven. Då måste han grävas fram igen. Jag föreställer mig att det finns människor som ber sina böner med blicken mot himlen. De söker Gud utanför sig själva. Det finns också de som böjer huvudet och gömmer ansiktet i händerna. Jag tror att de söker Gud inom sig.”

”Den enda människovärdiga handling som ännu återstår är att böja knä för Gud. Jag lär mig varje dag någonting om människorna och inser nu allt tydligare att man inte kan vänta någon hjälp från andra utan att man mer och mer blir hänvisad till sin egen inneboende kraft.”