Artiklar om Etty Hillesum

Med tillstånd av författaren.

Etty Hillesum och ondskan
Av Clary Malmsjö

Vilket konstigt namn! Det var min första tanke när jag hörde talas om Etty Hillesum.

Det var i februari 2001 som Bernard Durel under en retreat i Rögle rekommenderade hennes dagböcker till läsning. Jag antecknade boktiteln, lånade boken på biblioteket, läste några sidor, blev avbruten och återlämnade sedan den i stort sett olästa boken. Där kunde historien ha slutat.

Det är som bekant böckerna som läser oss och jag var väl inte redo för Etty Hillesum – då. Eftersom jag sedan dess har haft förmånen att regelbundet lyssna till och samtala med Broder Bernard, har jag gång på gång blivit påmind om och med tiden alltmer kommit att beröras av Etty Hillesums liv. Så jag fick återvända till biblioteket och lyckligtvis var boken tillgänglig. Jag sträckläste den!

Etty Hillesums dagböcker – åtta häftade skrivböcker – fick vänta fyrtio år på att publiceras: så upprepades en välbekant tidsrymd i den judiska historien. I Sverige rådde ännu öken när Det förstörda livet kom ut på svenska 1983. Boken nådde ingen större läsekrets och Etty Hillesum kunde ha förblivit okänd i vårt land. Vid ett uppsatsseminarium för ett drygt år sedan berättade min lärare att han nyligen hade hört talas om en kvinnlig, holländsk mystiker, med ett konstigt namn som han inte kom ihåg. Till hans stora förvåning kunde jag fylla i hans minneslucka: Etty Hillesum.

Detta säger något om hur okänd hon har varit, för både allmänhet och forskare. Har varit, ja. Märit Andersson Naef skrev om henne i Coniunctio nr 2/2003. Nu har både Ylva Eggehorn och Anita Goldman, inom loppet av ett år i var sin bok, behandlat Hillesums livsöde. Förhoppningsvis hakar Norstedts förlag på denna trend och ger ut en nyutgåva av dagböckerna lagom till höstens bokmässa. Sedan återstår Etty Hillesums brev som ännu inte finns utgivna på svenska.

När jag sitter med böckerna framför mig slås jag av likheten i de bägge titlarna: Att ta ansvar för Gud. Om hängivenhet som motstånd och Guds älskarinnor. Om hängivna kvinnor i en livrädd tid. Gud och hängivenhet. Det låter minst sagt anakronistiskt i vår tid, med sitt nyliberala språkbruk där marknader och fallskärmar inte precis associeras till vare sig mötesplatser för människor eller något himmelskt. Kan man verkligen skriva om sådant idag?

I ett samhälle som betraktar religion som en privatsak förpassas människors religiösa uttryck till den intima sfären och förblir härigenom osynliga: out of sight, out of mind. Det är självfallet en illusion att tro att det som inte syns, inte finns. De senaste årens nationella kriser har ju blottat den sekulariserade människans enorma uttrycksbehov när förtvivlan och vanmakt hotar att förgöra henne. Åtbörder i form av riter, symboler, rörelser och gester kan ersätta språkets brister vid de stora existentiella skeendena i våra liv. Ja, människan är sannerligen en andlig varelse, vilket Jung förgäves försökte övertyga Freud om. Därför kommer hon alltid att söka – och finna – nya sätt att tillgodose sina andliga behov även under de mest skiftande ideologier och samhällssystem. Om också i smyg.

Men en tidsanda varar inte för evigt. I den mest sekulariserade av tider – och platser – har det faktiskt hänt något i Sverige de senaste åren som liknar något av religionens eller andlighetens återkomst. Om man tänker efter, har ord som andlighet, helighet och mystik blivit alltmer frekventa på dagens kultursidor. ”Vanliga” människor och kulturpersonligheter berättar nu öppet om sitt behov av stillhet och avskildhet, och att de gärna vistas i naturen eller åker på retreater för att ”ladda batterierna”. Kändisar, författare, artister och politiker avslöjar att de ber till Gud, att de har Jesus som idol och ”kommer ut” som troende, den ena efter den andra. 

Genansen är på väg att försvinna och det har nästan blivit trendigt att vara kristen. Kort sagt: det går faktiskt för sig att skriva om Gud och hängivenhet idag – och därmed om Etty Hillesum. 

*

Vad gör då henne intressant för dagens människor?  Naturligtvis berörs vi av hennes livsöde: ung judisk kvinna från Amsterdam som studerar juridik, språk och psykologi; begåvad och levnadsglad, tidigt medveten om förintelsens obevekliga konsekvenser, men finner det varken värdigt eller sant emot sin gudsbild att rädda sig själv. Hon ”lämnade lägret sjungande” och rapporteras död i Auschwitz den 30 november 1943. En och en halv månad senare skulle hon ha fyllt trettio. 

I ett jungianskt perspektiv kan man notera Ettys komprimerade individuationsprocess. De extrema livsvillkoren driver henne att brådmoget möta sitt Själv – här finns minsann inte tid att invänta mittlivskrisens extraerbjudande. Den djupa visdom som normalt tar ett helt liv att förvärva och endast är få förunnad, förvärvar Etty på rekordtid. Man måste betänka att hennes vuxna liv varar endast ett decennium! 

När detta är sagt, ser man snart att Ettys personliga och andliga utveckling inte riktigt går att skilja åt: Självet och Gud blir ett eftersom hon ju också finner Gud inom sig själv! Hennes gudsrelation är både tankeväckande och utmanande. Allteftersom hennes förhållande till sin terapeut/älskare utvecklas, fördjupas också hennes relation till Gud. Kanske är det ett omedvetet tecken, när han säger till Etty: ”Jag tror att jag är en förövning för en verkligt stor kärlek hos dig.” 

Ettys gudsbild är också paradoxal i det att hon ser Gud som den beroende parten samtidigt som hennes självständighet ökar. Människan behöver nämligen inte Gud, det är Gud som behöver människan. Ur denna insikt utvecklas Ettys etiska hållning som innebär att endast människan ansvarar för det onda som sker i världen och därför måste Gud räddas undan förintelsens fasor. Hon skriver: ”Jag ska försöka hjälpa dig, Gud, /…/ du kan inte hjälpa oss, det är vi som måste hjälpa dig att hjälpa oss.” Gud måste alltså räddas åt framtiden – Etty räknar med en tid efter det inferno hon lever i. 

Det är följaktligen människans uppgift att ta ansvar för Gud genom att bekämpa det onda i sig själv. Här når Ettys etiska ståndpunkt omänskliga proportioner när hon vägrar att sjunka så lågt att hon hatar sina bödlar. Hon vägrar också att bli offer och låta sig förödmjukas, vilket är en fråga om inställning, enligt Etty. ”För att förödmjukas behövs det två parter. Den som förödmjukar och den man vill förödmjuka, framför allt: den som låter sig förödmjukas.”

*

Etty är gränsöverskridande på flera plan och kan bli vägvisare för dagens västerlänningar. Det är lätt att identifiera sig med denna moderna kvinna som bryter med konventioner inom flera områden. Hon har en judisk identitet och känner stark solidaritet med sitt folk, men besöker inte synagogan, och inte heller kyrkan. Samfundstillhörigheten är inte viktig för Etty. Hon har flera älskare samtidigt, och älskar dem alla lika hängivet som Gud. Fast egentligen är relationen till Gud och bönen det mest intima för Etty. Just detta, att lära sig att böja knä, skildras på ett gripande sätt och kan säkert vara vägledande för dagens hågade men ovana religionsutövare.

Man kan förundras över hur en människa kan behålla sin värdighet under de exceptionella livsvillkor som Etty Hillesum levde under. Hennes texter förmedlar, otroligt nog, en slags förhöjd livskänsla som kan trösta och stärka oss som lever i en värld där ondskan, alltjämt, hotar att ta över. Vi har mycket att lära av Ettys etiska exempel.

Clary Malmsjö

Publicerad i CONIUNCTIO Nr 2/2005


Artiklar

Länkar

Etty Hillesum

Konsten att inte hata

Vilén, Florence

Etty Hillesum

Olsson, Stig

Flickan som lärde sig att 

böja knä. Spira

Ett avbrutet liv 

Dagens nyheter

Kvinnor, Kvinnligheten 

och Gud Dagens bok

”Vi har alla en slags 

gudomlig hemlängtan”

Hälsa

Gud Allsmäktig?
Ghislain Lafont

De vilda mystikerna

Dagens nyheter

Flickan som ville rädda Gud

Svenska Dagbladet

Etty Hillesum

an Extraordinary Legacy

Sök på Etty Hillesum på 

Google så finner Du 

mycket mer.


Etty Hillesums dagböcker


Etty Hillesum


Etty Hillesum


Etty Hillesum

1937

Etty Hillesum

1941

Till Svenska sidan om Etty Hillesum